Identitetskris i kommunerna

Det kommunala självstyret är en helig ko i Sverige. Det får under inga omständigheter ifrågasättas. Så därför gör jag det nu.

Utifrån tanken om det kommunala självstyret ”äger” kommunen frågan om förskolan trots att det finns tvingande nationell lagstiftning, en nationell läroplan och mängder av generella och specifika statsbidrag. Som ett paraply över allt detta finns kravet på likvärdighet.

Gentemot idéburna fristående förskolor intar en kommun flera olika, och ofta oförenliga roller. Kommunen ska enligt skollagen godkänna en förskola om den uppfyller vissa villkor och inte konkurrerar med kommunens egen verksamhet. Kommunen ska också enligt samma lagstiftning besluta om bidrag till den fristående förskolan. Bidraget ska motsvara kommunens egna budgeterade kostnader. Utöver detta ska kommunen granska den fristående förskolan utifrån gällande skollag och andra lagar (men vi håller oss till skollagen). Dessutom har kommunerna ett befolkningsansvar för alla sina medborgare, inklusive barnen, oavsett vilken förskola de går i.

Om vi börjar med godkännandekravet. En fristående huvudman ska uppfylla vissa kunskapskrav. Det gäller arbetsrätt, arbetsmiljörätt, ekonomi och skollagen. Det är helt rimliga och riktiga krav, men kraven är ensidiga. Kunskapskravet gäller bara de fristående huvudmännen som föräldrakooperativs styrelser, förtroendevalda kyrkoråd eller personalkooperativ. Kunskapskravet gäller inte förtroendevalda politiker i de kommunala nämnderna, alltså till exempel förskolenämnden som ansvarar för de kommunala förskolorna.

Konkurrenshindret? Man kan genom allt prat om friskolereformen tro att det är fritt fram för vem som helst att etablera en fristående förskola var som helst. Så är det inte.  Genom skrivningarna i skollagen talar lagstiftaren om för oss att man anser att det är kommunen som i första hand ska ha ensamrätt på att bedriva förskola. En fristående förskolas etablering får aldrig hota den kommunala förskolans existens, oavsett hur bra eller hur dålig den är. Det är kommunen som avgör om den känner sig hotad av en ny fristående förskola, och kan därför utan vidare avslå en ansökan från en fristående huvudman. Fri etableringsrätt är därmed bara en illusion.

Många kommuner upplever att fria förskolor ”tar” deras pengar i och med att betalningen sker till en extern part. Man glömmer att det utifrån skollagen skulle kosta kommunen exakt samma summa om barnet gick i kommunens egen förskola.

Granskningen slutligen. Kommunala tjänstemän, alldeles för ofta med arbetsuppgifterna att placera barn i den egna kommunala förskolan eller sköta personalförsörjningen i kommunens förskolor, ska granska det som i deras, och lagstiftarens, ögon betraktas som konkurrenter. Det är som att be en amerikansk hamburgerkedja som börjar på M att granska en svensk hamburgerkedja som, lustigt nog, också börjar på M. Trovärdigheten i granskningen är alldeles för ofta bristfällig, men framför allt rättsosäker.

Med hänvisning till ovanstående beskrivning är det inte konstigt att kommunerna drabbas av en identitetskris. Vem är kommunen till för – egentligen? Och vilket är kommunens viktigaste uppdrag? Att säkerställa att alla barn får en bra förskola (oavsett huvudman) eller värva personal och barn från fristående ”konkurrenter”, eller använda sin ställning som myndighet för att ställa högre krav på fristående huvudmän än vad man själv lever upp till?

Det finns ett bra sätt att lösa allt detta: lyft av kommunernas godkännande- och granskningsroll till en opartisk statlig myndighet, läs Skolinspektionen. Det är första steget mot ökad likvärdighet i förskolan.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: