Vi måste våga tala tydligt!

Den idéburna välfärden måste bli duktigare på att tala om vad vi är bra på. Blygsamhet är en dygd som vi inte ska ha!

I princip alla kommersiella bolag har numera CSR-program. CSR står för Corporate Social Responsibility – alltså företagens sociala ansvar. CSR bygger på tre delar i samhällsansvaret; det är ekonomiska, miljömässiga och sociala ansvarstaganden. Bolagen gör stor sak av sitt engagemang inom en mängd olika välgörenhetsorganisationer. Det är bra! Det ska de fortsätta med. Ju fler vi är som bidrar till den goda världen desto bättre.

Inom den idéburna världen behöver vi inte några CSR-program, samhällsansvaret är en naturlig del av det vi är. Det är en del av vårt DNA, vårt sätt att fungera. Kanske är det därför vi inte basunerar ut det på samma sätt som de kommersiella företagen eller för den delen den kommunala byråkratin. Vi förutsätter att ”alla” vet – det är så självklart för oss. Men om vi inte pratar om vår värdegrund, om vi inte berättar att det vi erbjuder är en behovsstyrd, solidarisk välfärd – vem ska då göra det? Vi måste helt enkelt våga tala tydligt om oss själva. Vi är stolta över vad vi bidrar med till vårt samhälle, då ska vi också berätta det.

Precis som vi måste bli bättre på att tala om vad vi gör behöver vi bli bättre på att tala om vad vi behöver. Vi behöver vara tydliga med att nuvarande lagstiftning, som antingen är anpassad för det offentliga eller för det kommersiella, skaver illa när det gäller den idéburna välfärden. Vi måste utbilda våra beslutsfattare så att de förstår att det inte är rimligt att beskatta ett överskott som återinvesteras till etthundra procent på samma sätt som det som i kommersiella bolag delas ut till externa ägare. Vi måste tala tydligt om att välfärden bör och ska erbjudas av både offentliga, kommersiella och idéburna organisationer. Sveriges medborgare ska ha möjlighet att välja. Men om medborgarna ska ha fortsatt möjlighet att välja den idéburna välfärden måste våra villkor och lagstiftningen bejaka detta. Om detta måste vi tala tydligt.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Vinster till välfärden – ett vägval

Frågan om vinstutdelning i välfärden har länge bubblat i den politiska debatten. Saken har bland annat belysts av Ilmar Reepalu i utredningen ”Ordning och reda i välfärden”. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tydligt utryckt att de är emot vad de kallar ”vinstjakten”. Liberalerna har nyligen gjort en kursomläggning i frågan och öppnar upp för viss vinstbegränsning. Centerpartiet, liksom Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, säger än så länge ja till vinstutdelning.

I debatten kopplas oftast frågan om vinstutdelning till medborgarnas rätt till valfrihet inom välfärden. Vad svenska folket tycker om vinstutdelning och valfrihet är väldokumenterat. I varenda SOM-undersökning* sedan 2014 säger svenskarna nej till vinstutdelning samtidigt som man säger ja till valfrihet. Tyvärr verkar våra politiska partier bara höra den del av svenskarnas svar som passar in med den egna övertygelsen. Och vi landar i den klassiska vänster-höger-uppdelningen. Vänstern vill införa vinstförbud och högern säger att då kommer medborgarnas rätt till valfrihet att begränsas. I sammanhanget gör samtliga partier sig skyldiga till ett stort tankefel – de menar att allt som inte är offentligt drivet betraktas som en homogen privat sektor. Men så ser inte verkligheten ut! Den privata eller icke-offentliga sektorn består av två grupper – de kommersiella företagen och de idéburna organisationerna.

Den idéburna välfärden bygger inte på lönsamhetskrav eller verksamhetsbyråkrati, utan på en grundidé om en behovsstyrd och solidarisk välfärd. En välfärd som sätter människan, inte verksamheten eller vinsten, i centrum. Vinsten, alltså det lilla överskott den idéburna huvudmannen gör, återinvesteras. Det handlar om vinster till välfärden.

Varje beslut som hitintills har fattats av riksdagen för att ”begränsa” de kommersiella aktörerna inom välfärden har slagit mycket hårdare mot den idéburna sektorn. Ta ägar- och ledningsprövning inom förskolevärlden som exempel. Självklart ska de som tar emot våra skattepengar ha insikt i kraven på förskolans område. Självklart ska man även vara en laglydig person när man driver en förskola. Men de ökande kraven gynnar kommersiella aktörer som har råd med arvoderade professionella styrelseledamöter. Föräldrakooperativa förskolor fungerar därför att engagerade föräldrar lägger sin kvällar och helger på styrelsemöten och ”fixardagar”. Helt utan arvoden.

Vägvalet i svensk politik handlar inte om vinstbegränsning ställd mot valfrihet. Det handlar om att välja det tredje alternativet – att skapa förutsättningar för den idéburna välfärden att växa och utvecklas. För att kunna göra det måste politiken förstå den idéburna sektorn. Den som är bäst lämpad att berätta om oss, de idéburna, är inte företrädare för det offentliga eller näringslivet utan vi själva. Från IV – Idéburen Välfärd deltar vi gärna i denna kompetensutveckling av våra politiker. Vi ser gärna att våra beslutsfattare väljer vägen som leder till ökade vinster till välfärden.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

*SOM-institutet är en oberoende undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet.
SOM är en akronym för Samhälle, Opinion och Media.

Gärna kärlek, men först rimliga villkor!

Citatet ovan är en travesti på socialdemokraternas valaffisch i extravalet 1958, ”Gärna medalj men först rejäl pension”. Det finns inte ett enda politiskt parti som inte tycker att idéburen verksamhet är viktig, tvärtom. Från vänster till höger är alla noga med att i varma ordalag framhålla hur bra de tycker att det är med idéburen välfärd. Tyvärr stannar alla partier där. Från ord till handling är det ljusår.

I över trettio år har regeringar av olika färg beställt utredningar om hur man kan förbättra villkoren för den idéburna välfärden. Samtliga utredningar har stannat vid att föreslå ett register. På vilket sätt detta register skapar rimliga villkor för den idéburna välfärden framgår inte. Inte någonstans, inte i någon utredning.

Den idéburna välfärden marginaliseras i allt större utsträckning samtidigt som politiken älskar oss. Hur är det möjligt? I Sverige är endast tre procent av välfärden idéburen. Motsvarande siffra i exempelvis Danmark ligger på 13 procent, i Tyskland nära 49 procent. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och övriga EU är att Sverige helt saknar en sammanhållen politik och lagstiftning som förstår och bejakar den idéburna välfärden.

I januari 2018 kom Tillväxtverket ut med en handledning som heter Sociala hänsyn och reserverad upphandling – En guide för kommunpolitiker och offentliga inköpare”. För att vara en statlig myndighetsprodukt är denna handledning oerhört konkret. Den ger tydliga exempel på hur det offentliga kan tillämpa social hänsyn vid upphandling. Handledningen innehåller dessutom en gedigen hänvisning till gällande upphandlingslagstiftning.

Nu har återigen en proposition landat hos riksdagen. En proposition som likt sina föregångare – föreslår ett register. Därutöver slår propositionen in öppna dörrar när det gäller social kontrakt vid upphandling. Det som saknas är ett tydligt förslag kring exempelvis beskattning och avgifter. Till skillnad från stora delar av EU har Sverige valt att beskatta idéburen välfärd som om det vore vilket produktionsföretag som helst. Ingen hänsyn tas till att ett eventuellt överskott återförs till verksamheten.

Det den idéburna välfärden behöver är välinformerade beslutsfattare som kan ställa krav på social hänsyn vid upphandlingar. Vi behöver en lagstiftning som tar hänsyn till att överskott inte innebär utdelning till externa ägare utan en hundraprocentig återföring till verksamheten, och som beaktar möjligheten att räkna ideellt arbete som en tillgång.

Så kära politiker, älska oss gärna men ge oss rimliga villkor att inte bara överleva utan att växa och utveckla våra verksamheter. Det tjänar både samhället och medborgarna på. Idéburen välfärd är välfärd med människan i fokus.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Vi är vad vi heter – idéburna!

Offentlig, allmän, privat, kommersiell, idéburen, kooperativ, vinstutdelande, ideell, marknadsstyrd – vem är egentligen vad inom välfärden?

Vår välfärd finansieras av oss alla, via skattsedeln. Barnen är vår gemensamma framtid, alltså är det självklart att vi solidariskt bidrar till deras utbildning. De gamla i samhället har byggt upp vårt nuvarande välstånd, därför är det lika självklart att vi gemensamt bekostar deras sjukvård och omsorgsbehov. Det ligger en trygg tanke i att rätten till en bra skola, en god sjukvård och värdig äldreomsorg inte styrs av din inkomst.

I ungefär 150 år har den svenska välfärdsleverantören huvudsakligen varit det offentliga, genom kommuner och regioner (tidigare landsting). Att vår välfärd finansieras gemensamt behöver inte vara liktydigt med att den ska utföras av det offentliga. Det är faktiskt så att en majoritet av svenska folket tycker att man ska ha rätt att välja skola, förskola, vårdcentral, hemtjänst eller äldreomsorg.

Av tradition är det offentliga den största leverantören av välfärdstjänster (ca 80 %) i Sverige och resterande är ”icke-offentliga”. Att kalla alla ”icke-offentliga” för privata innebär att man jämställer stora börsbolag och ideella föreningar. Jag vill verkligen understryka att jag inte talar om kvaliteten i välfärdstjänsten utan om den logik som styr vem som levererar. För idéburna aktörer är inte drivkraften ekonomisk vinst utan att skapa värden för människor.

Den idéburna välfärden består av organisationer och företag som vill påverka och skapa lösningar där man ser brister eller behov, där ett eventuellt överskott inte är målet utan ett medel för fortsatt utveckling. Allt återinvesteras i verksamheten. Ett idéburet företag drivs inte för att skapa egen vinning, utan för att långsiktigt gynna samhället och dess medborgare.

Vi har en annan logik än det offentliga och det kommersiella. Exempelvis är det inte rimligt att beskatta vårt lilla överskott, som vi helt återinvesterar, på samma sätt som en vinst som delas ut till aktieägare. Att säga det är omöjligt att värdera ideellt arbete som insatser i balansräkningen är lika tokigt.

Vi är vad vi heter – idéburen välfärd. Låt oss få fortsätta att tjäna det svenska folket. Ge oss en lagstiftning som förstår vår logik – den idéburna.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

30 år av utredningar

I veckan kom ett pressmeddelande från regeringen. En proposition för idéburen välfärd ska nu hanteras av riksdagen. Med tanke på hur varmt regeringsföreträdare har talat om oss, den idéburna sektorn, hur viktiga regeringen tycker att vi är, hade man kanske kunnat hoppas på en presskonferens. I stället lyder sammanfattningen så här:

I propositionen föreslås att en ny lag införs som innebär att idéburna organisationer som bedriver offentligt finansierad välfärdsverksamhet ska kunna registrera sig i ett särskilt register. Registreringen ska vara frivillig.

Jaha. Ett register. Ett register som i sig inte kommer att medföra några förmåner eller fördelar. Snarare merkostnader i form av kontroll, ökad administration och mera kontroll. Jag kan konstatera att sedan början på 1990-talet har utredningar kring den ”ideella sektorn”, ”idéburna aktörer”, ”civilsamhällets betydelse” och liknande avlöst varandra oavsett regering. De flesta direktiv som ansvariga regeringar har beslutat om har innehållit tydliga krav på att utredningarna ska skapa förutsättningar så att idéburna aktörer och deras verksamheter ska kunna utvecklas och inte missgynnas av gällande lagstiftning. När utredningarna är klara lyfter de flesta av dem fram en ”kunskapsbrist” inom det offentliga. För att råda bot på denna kunskapsbrist föreslås därför inrättandet av någon form av register. Den nu aktuella utredningen är inget undantag, här föreslås också ett register.

Sverige har svårt att göra som de flesta europeiska länder, medlemsstater i samma union, att skapa en särskild lagstiftning för den idéburna välfärden, en lagstiftning som tar hänsyn till att vi har en minimal administration för att vi vill att varenda krona ska gå till vår förskola, vårt sjukhus, vårt äldreboende, vår kvinnojour eller vårt härbärge, bara för att nämna några exempel. Att peka på att det finns möjlighet att upphandla på sociala kontrakt är inget plåster på såren. Den möjligheten har funnits länge, det är bara det att Sverige har valt att inte tillämpa den.

Kära riksdagsledamöter, här har ni nu en möjlighet att skicka tillbaka denna utredning till regeringen och begära att den och vad 30 års tidigare regeringar har underlåtit att göra – ta fram en lagstiftning för idéburen välfärd. En lagstiftning som inte beskattar vårt lilla överskott som vi återinvesterar i våra verksamheter, som inte ger oss ytterligare pålagor som tar pengar från barn, kvinnor, gamla och sjuka för att tillfredsställa allt mera krävande byråkratiska system. En lagstiftning som tar hänsyn till det vi är och det vi gör. En lagstiftning som, precis som vi, sätter människan i fokus.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Valfrihet och vinst, skolans Gordiska knut – vem utdelar Alexanderhugget?

Frågan om valfrihet och vinst kan betraktas som skolans Gordiska knut. År 333 f.Kr ska Alexander den store ha marscherat sin segerrika armé in Frygiens huvudstad, Gordion. Där fann han en oxkärra med en knut som var så komplicerad att ingen hade lyckats knyta upp den. Enligt legenden ska den som kunde lösa knuten bli härskare över Asien. Frustrerad över att han inte lyckades ska Alexander ha dragit sitt svärd och med ett enda slag huggit sönder knuten. Därmed var också gåtan löst. Alexanderhugg är ett uttryck som används för oväntade och drastiska lösningar på olösliga problem.

Per Bolund (MP) är den senaste i raden av politiker som uttalar sig om fristående skolor och den s k ”skolmarknaden”. Tidigare har Annie Lööf (C), Magdalena Andersson (S), Nooshi Dadgostar (V), Nyamko Sabuni (L), Lars Hjälmered (M), Christian Carlsson (KD) och Jimmie Åkesson (SD) mer eller mindre tvärsäkert uttalat sig om vinster, valfrihet och regeringens förslag att justera skolpengen till kommunernas fördel.

Är vi klokare av alla dessa uttalanden? Knappast.
Blev vi överraskade av någons uttalande? Inte särskilt.
Är vi närmare någon form av lösning vad gäller friskolor, kommunala skolor och frågan om vinst och valfrihet? Absolut inte.   

Regeringens förslag innebär att kommunerna ska få göra avdrag på grundbeloppet per elev som friskolor får. Avdraget ska baseras på det ansvar kommunen har i förhållande till de fristående skolorna. Hur stort avdraget kan bli i kronor vet ingen. Regeringen vill att riksdagen ger ett in blanco-godkännande, sedan ska Skolverket ska ta fram riktlinjer som kommunerna ska följa när de beräknar avdraget. Som förslaget ser ut kommer det att slå hårdast mot de små idéburna skolorna och inte de skolor som enligt statsministern bedriver ”vinstjakt”.

Fristående förskolor och skolor är de som missgynnas av nuvarande system. Boven i dramat heter ”administration”. Om en kommun benämner en kostnad som administration behöver den inte räknas med i det som ska utgöra grundbelopp eller skolpeng till den fristående skolan eller förskolan. Redan 2010 gjorde Skolverket en analys av de kommunala administrationskostnaderna med anledning av förändringar i riksprislistan. Av analysen framgår att kommunerna har en administrativ kostnad på mellan fem och tio procent. Fristående skolor och förskolor ersätts med en schablon på tre procent för administration. Det innebär att kommunerna redan i dag har vad som kan betraktas som ersättning för sitt kommunala ansvar.

Varje förslag om förbud mot aktiebolag eller kommersiella aktörer kommer med all sannolikhet att misslyckas. I grunden innebär ett sådant beslut ett förstatligande av privata bolag.

Skoldebatten behöver ett ”Alexanderhugg”

Antalet idéburna förskolor och skolor har successivt minskat. Uppköp, nedläggning och en exponentiellt ökande administration är huvudanledningarna. Idéburna förskolor och skolor är i huvudsak små och har inte samma möjlighet som större kommersiella aktörer att effektivisera sin administration. Demokratiska krav om styrelsebyten gör att en friskola kan behöva genomgå ägar- och ledningsprövning varje år. Ledamöterna är inte proffsstyrelser utan vanliga engagerade föräldrar. Precis som kommersiella företag behöver vi också göra vinst för att klara skollagens krav på ekonomisk buffert och möta oförutsedda händelser. Den stora skillnaden är att vi inte delar ut vårt överskott – varenda krona går tillbaka till våra barn och elever.

Ett Alexanderhugg – i stället för att fokusera på att begränsa kommersiella aktörer borde våra beslutsfattare aktivt och i enighet arbeta för att underlätta för de idéburna huvudmännen. IV föreslår därför tre saker som skulle öka andelen idéburna huvudmän inom förskola och skola:

  • Skattebefrielse – under förutsättning att man är registrerad och godkänd som idéburen aktör
  • Sänkta kostnader för ägar- och ledningsprövning – då detta tar hänsyn till vår demokratiska grund
  • Förenklad etablering – kommuner ska kunna erbjuda nyetablering av skolor till idéburna huvudmän i stället för att bygga själva.

Vart och ett av dessa förslag innebär en förbättring utifrån nuvarande mycket ansträngda läge. Tillsammans skulle de kunna innebära en ökad andel och mångfald av idéburna skolhuvudmän. En oväntad lösning på skoldebatten.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

”Blowin’ in the Wind”

Bob Dylans låt från 1962 med refrängen ”The answer my friend, is blowin’ in the wind” betraktas som en protestlåt utan några konkreta svar. Omvärldens tolkning av texten har landat i att antingen är svaret så enkelt att det finns framför dig eller så finns inget svar alls.

Det rakt motsatta gäller för hur svenska folket tycker när det gäller de tre V:na; välfärd, valfrihet och vinst. Här finns klara besked för den som vill djupdyka i forskningsrapporter. SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som undersöker vad vi tycker, presenterar en tydlig bild av att närmare 65 procent av väljarna vill begränsa vinstuttagen inom välfärden. Trenden är stabil över tio år. En mätning från Novus i juni 2021 visar på samma sak. Samtidigt pekar både SOM-institutets och andra opinionsinstituts undersökningar på att en tydlig majoritet av svenskarna vill ha valfrihet i välfärden. Vi vill kunna välja förskola, skola, sjukvård och äldreomsorg.

Vi behöver kunna diskutera både valfrihet och vinst inom välfärden utan att försöka slå varandra i huvudet med parollplakat. Huvuddelen av vår välfärd levereras av det offentliga, kommuner och regioner. De står för 80 procent av all välfärd. Sedan har Sverige många privata företag inom välfärden som delar ut vinsten till sina ägare. Dessa kommersiella aktörer utgör 17 procent av vår välfärd. De kommer inte att försvinna med mindre än att riksdagen beslutar om konfiskation. Detta är knappast troligt. Till sist finns den idéburna sektorn inom välfärden. Vi delar inte ut överskott till våra ägare, vi återinvesterar allt i våra verksamheter. Vi utgör bara 3 procent men vi skulle gärna bli större.

För att kunna växa behöver vi få förutsättningar som tar hänsyn till att vi inte är offentliga och vi är inte heller privata. Vi behöver en lagstiftning som respekterar det vi står för – en verksamhet med människan i fokus.

Regeringen ger och regeringen tar

Samtidigt som regeringen föreslår bättre möjligheter för den idéburna sektorn att delta i upphandlingar meddelar man att man avser minska skolpengen till friskolor. Det ska inte finnas någon ”vinstjakt” sa statsministern vid den aktuella presskonferensen. Det saknas en sammanhållen, logisk och konsekvent hållning från regering och riksdag. Vi inom den idéburna sektorn vet faktiskt inte riktigt vad ni vill.

Vi vet vad vi vill! Vi vill fortsätta att bidra till vår gemensamma välfärd. Vi vill kunna erbjuda barn en fantastisk start på sitt livslånga lärande, vi vill kunna fortsätta att ge trygg och omtänksam omvårdnad till våra äldre, vi vill fortsätta att stötta de svaga, de som saknar hem eller som flyr sitt hem på grund av våld. Där finns vi i dag och där vill vi fortsätta att finnas i morgon. För att lyckas behöver vi få förutsättningar som beaktar vår värdegrund och vår verksamhetsidé.

Vi behöver en lagstiftning som respekterar oss för vad vi är – idéburen välfärd!

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Sila mygg och svälja kameler…

Uttrycket kommer från Matteusevangeliet (23:24) och handlar om att göra stor affär av småsaker och samtidigt blunda för långt viktigare saker. Och just nu ägnar sig större delen av svensk politik åt just detta.

”Vinster i välfärden”, ”vinstjakt”, ”förbud mot vinster i välfärden” – uttrycken som har använts av våra politiska företrädare har varit många och svepande. Jag vet inte om det handlar om okunskap eller enkel populism, så jag väljer det förra i stället för det senare. Alla verksamheter måste göra vinst, även vår offentliga sektor. Kuriosa: Regeringen har beslutat om ett överskottsmål som ställer som krav på att den offentliga sektorn ska gå med överskott eller vinst. Det finns ett lagreglerat krav på kommunerna att de ska ha en ekonomi i balans. Vinst eller överskott är ett sätt för det offentliga, företag och organisationer, oavsett vad man sysslar med, att skapa en buffert för att klara av investeringar eller oförutsedda händelser.

Låt oss vara ärliga – det handlar egentligen inte om vinsten i sig utan vad som händer med vinsten.

Inom svensk välfärdssektor (vård, skola och omsorg) finns tre aktörer:
1. Den offentliga sektorn som motsvarar 80 procent
2. Den privata sektorn som motsvarar 17 procent
3. Den idéburna sektorn som motsvarar 3 procent

Till skillnad mot större delen av EU (eller övriga världen) behandlar svensk lagstiftning den privata och den idéburna sektorn som om de vore samma sak. Den lagstiftningen utgår dessutom från att den privata sektorn är norm, och att den idéburna välfärden har att anpassa sig. Det är ganska troligt att denna lagstiftningsmisär i Sverige är anledningen till varför den idéburna sektorn är så försvinnande liten jämfört med länder som Danmark (8 %), Norge (14 %) eller Tyskland (31 %).

Om våra politiska företrädare menar allvar med sin oro över vinsternas användning borde det vara enkelt att åtgärda detta genom att underlätta för den idéburna välfärden att växa. Vår sektor delar inte ut vinst, vi återinvesterar. Att den idéburna sektorn har det tufft i Sverige är inget nytt – för tio år sedan skrev Tillväxtverket en rapport om varför det är så få idéburna aktörer i välfärden.

I princip varje politiskt beslut som tas för att begränsa eller minska handlingsutrymmet för den privata delen av välfärden slår dubbelt så hårt mot de idéburna. Vi har inte utrymme för den ökade administration som ett nytt lagförslag kräver – vi vill att varje krona ska gå till verksamheten, till barnen, eleverna, de gamla, de sjuka och de utsatta i samhället.

När statsministern på en presskonferens säger att det ska vara slut på ”vinstjakten” i skolan och låta mera pengar stanna kvar hos kommunerna skjuter hon samtidigt i sank alla de små idéburna skolorna som hennes parti säger sig värna. Ett klassiskt exempel på att sila mygg och svälja kameler.

Vi är inte den privata eller offentliga sektorn – vi är den idéburna välfärden. Vi behöver en lagstiftning som tar hänsyn till vårt DNA. Vi behöver rätt förutsättningar för att kunna fortsätta att vara en viktig del av den svenska välfärden. Låt oss samtala kring detta och gemensamt skapa förutsättningar för ett bättre Sverige.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Plakatpolitik och innehållslösa propositioner – nu räcker det!

Sedan början på 1990-talet har utredningar kring den ”ideella sektorn”, ”idéburna aktörer”, ”civilsamhällets betydelse” och liknande avlöst varandra oavsett regering. Politiska företrädare från vänster till höger har ägnat sig åt parollpolitik som förenklade beskrivningar av vad man vill med vår gemensamma välfärd. ”Nej till vinstjakt” ställs mot ”Ja till valfrihet” för att markera skillnad i synsätt om vem som ska utföra välfärden. Under dessa trettio år som debatten har pågått har den idéburna sektorns andel av den totala välfärden minskat, trots att detta är det enda område där samtliga politiska partier förenas – de vill ha mera idéburen välfärd!

När det gäller idéburen välfärd i ett internationellt perspektiv utmärker sig Sverige på ett mindre smickrande sätt. I våra grannländer Norge och Danmark utgör den idéburna sektorn 8 respektive 14 procent av välfärden. Blickar vi mera internationellt är skillnaden ännu större, i USA utgör den idéburna välfärden 31 procent och i Tyskland motsvarar den 49 procent.

Större delen av Europa, ja världen, har för länge sedan sprungit förbi Sverige när det gäller statsmaktens förhållningssätt till den idéburna välfärden. Bland annat har länder som Indien och Italien en särskild lagstiftning för att minska beskattningen av idéburna aktörer. I Portugal, Frankrike och Danmark har man infört lagstiftning för att underlätta för idéburna aktörer. De flesta länder, inklusive Sverige, ser ett behov av och välkomnar idéburna aktörer. Skillnaden är att i övriga världen ges den idéburna verksamheten goda förutsättningar genom en lagstiftning som tar hänsyn till skillnaden mellan offentligt, privat och idéburet. I Sverige saknar vi sådan lagstiftning.

Ett vinstförbud som Vänsterpartiet vill införa (enligt deras kongressbeslut nyligen) är inte ett svar som gynnar idéburna aktörer. Vi måste också göra ett överskott (vinst) för att kunna klara av motgångar och svårigheter. Ett register utan något större syfte än att förbättra statistiken, som regeringen verkar vilja föreslå, löser inte problemen den idéburna sektorn.

För att kunna fortsätta att vara en självklar del av vår gemensamma välfärd behöver den idéburna sektorn:

  • en skattelagstiftning som tar hänsyn till att vi återinvesterar vårt överskott,
  • lättnader när det gäller avgifter för ägar- och ledningsprövning då styrelser byts årligen,
  • lättnader i avgifter när det gäller expansion och nyetablering,
  • särskilt avsatta kontrakt inom upphandling inom hälso- och sjukvård,
  • att svenska kommuner och regioner lär av sina europeiska kollegor för att utöka möjligheten att särskilt peka ut idéburna aktörer vid upphandlingar.

Den idéburna sektorn är tålmodig. Många av oss har i över hundra år verkat för att ge våra medmänniskor ett människovärdigt bemötande och omsorg. Vi vill fortsätta att ge vård, omsorg och utbildning, bidra med sociala innovationer och öka gemenskapen och välmåendet i samhället. Därför behöver vi en lagstiftning som ger oss den möjligheten.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Anna Ekström: Du har rätt, men gör fel!

I en intervju i Göteborgs-Posten den 5 oktober meddelar utbildningsministern att hon vill ge kommunerna rätt att stoppa etablering av friskolor. Med andra ord vill utbildningsministern begränsa föräldrars rätt att själva få välja skola åt sina barn. Att uttalandet inte har väckt större uppmärksamhet får väl tillskrivas att Ekström hänvisar till Römosseskolan som exempel på hur illa det är.

Skattepengar ska inte finansiera kriminell verksamhet, våldsbejakande eller annan extremism. Jag är helt överens med Ekström, våra gemensamma resurser ska inte gå till välfärdsverksamheter som inte håller måttet när det gäller kvalitet, demokratisk värdegrund och trygghet. Däremot delar jag inte Ekströms förslag till lösning – ett kommunalt veto. Jag vet inte vilken verklighet som Ekström lever i, men hennes uttalande om godtycklighet får mig att studsa. Ekström hävdar att ”alla kommuner i Sverige ska i allt de gör vara sakliga och opartiska och följa lagens regler. Så godtycke ska det inte finnas rum för.”.

Det är bara att bläddra i mängden av överklaganden avseende bidrag och tilläggsbelopp för barn som har särskilda behov så framträder en tydligt bild av godtycke. Kommuner som inte ens motiverar sina avslagsbeslut. Den växande högen av anmälningar hos Skolinspektionen som handlar om kommuner som gör som de vill och inte som lagen föreskriver. Över hälften av Sveriges kommuner klarar inte ens av att fatta beslut om bidrag i rätt tid och ge en korrekt besvärshänvisning. Nej, opartiskhet, saklighet och att följa lagens regler är inte en paradgren i alldeles för många av Sveriges 290 kommuner.

Alla barn i Sverige har rätt till en god skolgång, anpassad efter deras förmåga att utvecklas, oavsett om det är en offentlig, privat eller idéburen huvudman som driver skolan. Ett kommunalt veto löser inte problemet. Verktygen för att driva på kvalitet och skolutveckling finns redan i skollagen – det handlar om att tillämpa dem! En vassare Skolinspektion som har ett helhetsansvar att granska och utöva tillsyn över hela utbildningsområdet från förskola och uppåt är bättre.

I stället för kommunalt veto föreslår jag att utbildningsministern skickar Skolinspektionen på gym för att bygga muskler, vilket ska läsas som att regeringen bör förstärka anslaget till Skolinspektionen och samtidigt samla all tillsyn av både förskola och skola hos myndigheten.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd