Identitetskris i kommunerna

Det kommunala självstyret är en helig ko i Sverige. Det får under inga omständigheter ifrågasättas. Så därför gör jag det nu.

Utifrån tanken om det kommunala självstyret ”äger” kommunen frågan om förskolan trots att det finns tvingande nationell lagstiftning, en nationell läroplan och mängder av generella och specifika statsbidrag. Som ett paraply över allt detta finns kravet på likvärdighet.

Gentemot idéburna fristående förskolor intar en kommun flera olika, och ofta oförenliga roller. Kommunen ska enligt skollagen godkänna en förskola om den uppfyller vissa villkor och inte konkurrerar med kommunens egen verksamhet. Kommunen ska också enligt samma lagstiftning besluta om bidrag till den fristående förskolan. Bidraget ska motsvara kommunens egna budgeterade kostnader. Utöver detta ska kommunen granska den fristående förskolan utifrån gällande skollag och andra lagar (men vi håller oss till skollagen). Dessutom har kommunerna ett befolkningsansvar för alla sina medborgare, inklusive barnen, oavsett vilken förskola de går i.

Om vi börjar med godkännandekravet. En fristående huvudman ska uppfylla vissa kunskapskrav. Det gäller arbetsrätt, arbetsmiljörätt, ekonomi och skollagen. Det är helt rimliga och riktiga krav, men kraven är ensidiga. Kunskapskravet gäller bara de fristående huvudmännen som föräldrakooperativs styrelser, förtroendevalda kyrkoråd eller personalkooperativ. Kunskapskravet gäller inte förtroendevalda politiker i de kommunala nämnderna, alltså till exempel förskolenämnden som ansvarar för de kommunala förskolorna.

Konkurrenshindret? Man kan genom allt prat om friskolereformen tro att det är fritt fram för vem som helst att etablera en fristående förskola var som helst. Så är det inte.  Genom skrivningarna i skollagen talar lagstiftaren om för oss att man anser att det är kommunen som i första hand ska ha ensamrätt på att bedriva förskola. En fristående förskolas etablering får aldrig hota den kommunala förskolans existens, oavsett hur bra eller hur dålig den är. Det är kommunen som avgör om den känner sig hotad av en ny fristående förskola, och kan därför utan vidare avslå en ansökan från en fristående huvudman. Fri etableringsrätt är därmed bara en illusion.

Många kommuner upplever att fria förskolor ”tar” deras pengar i och med att betalningen sker till en extern part. Man glömmer att det utifrån skollagen skulle kosta kommunen exakt samma summa om barnet gick i kommunens egen förskola.

Granskningen slutligen. Kommunala tjänstemän, alldeles för ofta med arbetsuppgifterna att placera barn i den egna kommunala förskolan eller sköta personalförsörjningen i kommunens förskolor, ska granska det som i deras, och lagstiftarens, ögon betraktas som konkurrenter. Det är som att be en amerikansk hamburgerkedja som börjar på M att granska en svensk hamburgerkedja som, lustigt nog, också börjar på M. Trovärdigheten i granskningen är alldeles för ofta bristfällig, men framför allt rättsosäker.

Med hänvisning till ovanstående beskrivning är det inte konstigt att kommunerna drabbas av en identitetskris. Vem är kommunen till för – egentligen? Och vilket är kommunens viktigaste uppdrag? Att säkerställa att alla barn får en bra förskola (oavsett huvudman) eller värva personal och barn från fristående ”konkurrenter”, eller använda sin ställning som myndighet för att ställa högre krav på fristående huvudmän än vad man själv lever upp till?

Det finns ett bra sätt att lösa allt detta: lyft av kommunernas godkännande- och granskningsroll till en opartisk statlig myndighet, läs Skolinspektionen. Det är första steget mot ökad likvärdighet i förskolan.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Svensk lag missgynnar idéburen välfärd

Vård, omsorg och utbildning är tre samhällsbärande sektorer som domineras och finansieras av våra gemensamma skattemedel. De största utförarna är våra kommuner och regioner/landsting, men här finns också en mängd idéburna aktörer som vill ge sina medmänniskor bästa tänkbara service – utan egen ekonomisk vinning.

Tiotusentals människor arbetar dagligen i fristående förskolor och skolor, i företag och organisationer inom vård och omsorg och som ideellt arbetande volontärer på kvinnojourer och härbärgen. Trots att dessa verksamheter återinvesterar eventuella överskott beskattas de på samma sätt som vanliga företag. Detta är inte rimligt.

Det är inte logiskt att föräldrakooperativa förskolor, som får vända på varenda krona, skattemässigt jämställs med koncerner med miljonomsättning. Den idéburna sektorn kämpar i motvind och kommer ofta i kläm och drabbas ofta hårt av lagstiftarnas jakt på oseriösa näringsidkare.

I många länder finns det särskild lagstiftning för idéburna företag, som undantas skatt, eller får lägre skatt, på vinster när dessa återförs till verksamheten, en lagstiftning som värnar det unika med den idéburna sektorn. I Sverige finns ingen sådan lagstiftning, trots att våra politiker säger att de vill värna den idéburna välfärden och det ideella engagemanget. När lagar och kontroller införs för att stoppa oseriösa aktörer inom de skattefinansierade välfärdssektorerna drabbas de idéburna verksamheterna mest och hårdast.

IV – Idéburen Välfärd har som en av sina viktigaste uppgifter att tydligt peka på konsekvenserna av beslut som fattas, vilka som drabbas och följderna om ingenting görs.

IV – Idéburen Välfärd kräver att regeringen gör en översyn av lagstiftningen för idéburen välfärd, så att den tar hänsyn till den verklighet som våra medlemmar lever i. Denna nya lagstiftning ska underlätta för Sveriges idéburna aktörer att skapa en god kapitalförsörjning för att kunna investera och växa.

Christopher Buchholz, informationschef
IV – Idéburen Välfärd

Vi vill fortsätta bidra till vårt gemensamma samhälle

”Det tar tid att ändra på lagstiftning och allting måste utredas grundligt” – det är ett mantra som regerings- och riksdagsföreträdare har upprepat när den idéburna välfärden har knackat på och påpekat att det behövs förändring. Oavsett regering har utredningar om ideell sektor, idéburna aktörer och civilsamhällets betydelse avlöst varandra sedan 1990-talet. Trots att direktiven i stort hela tiden har syftat till att skapa möjligheter för den idéburna sektorn att utvecklas har utredningarna, i princip utan undantag, landat i att det finns en ”kunskapsbrist” och att ”man bör inrätta ett register”.

Större delen av Europa, ja världen, har för länge sedan sprungit förbi Sverige när det gäller statsmaktens förhållningssätt till den idéburna välfärden. Bland annat har länder som Indien och Italien en särskild lagstiftning för att minska beskattningen av idéburna aktörer. I Portugal, Frankrike och Danmark har man infört lagstiftning för att underlätta för idéburna aktörer. De flesta länder, inklusive Sverige, ser ett behov av och välkomnar idéburna aktörer. Skillnaden är att i övriga världen ges den idéburna verksamheten goda förutsättningar. I Sverige har våra regeringar beslutat om utredningar, rapporter och betänkanden, till och med propositioner, i över 30 år men trots detta har man inte kommit längre än att det behövs ett register.

Vi som företräder den idéburna sektorn tycker inte illa om registertanken, men vi ser att den måste kopplas till något mer. Våra medlemmar behöver:

  • en skattelagstiftning som tar hänsyn till att de återinvesterar sitt överskott,
  • lättnader när det gäller avgifter för ägar- och ledningsprövning då styrelser byts årligen,
  • lättnader i avgifter när det gäller expansion och nyetablering,
  • särskilt avsatta kontrakt inom upphandling inom hälso- och sjukvård,
  • att svenska kommuner och regioner lär av sina europeiska kollegor för att utöka möjligheten att särskilt peka ut idéburna aktörer vid upphandlingar.

Den idéburna sektorn är tålmodig. Många av oss har i över hundra år verkat för att ge våra medmänniskor ett människovärdigt bemötande och omsorg. Vi vill kunna fortsätta att ge vård, omsorg och utbildning, bidra med sociala innovationer och öka gemenskapen och välmåendet i samhället.

IV uppmanar regering och riksdag att, tillsammans med företrädare för vår sektor, ta fram en färdplan för idéburen välfärd där, förutom punkterna ovan, det även sätts tydliga mål för att öka andelen offentligt finansierad idéburen välfärdsverksamhet.

Vi vill vara med och bidra till framtidens välfärd – men vi behöver rätt verktyg.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Nämndpolitiker i Hallsberg saknar tillräcklig kunskap – anser tjänsteman i Örebro

”Land ska med lag byggas” – uttrycket återfinns i Sveriges gamla landskapslagar men var även Karl XV:s valspråk. Som parentes kan nämnas att under hans regenttid infördes kommunal rösträtt för kvinnor och han är också den kung som har invigt flest järnvägar i Sverige. I dag hittar vi uttrycket i Regeringsformens första paragraf, tredje stycket: ”Den offentliga makten utövas under lagarna.”. För att detta ska kunna ske krävs det att alla också är lika inför lagen, fattig som rik, ung som gammal, kommun, region, storkoncern eller liten kooperativ förskola.

I mitt arbete möter jag tyvärr, alldeles för ofta, att det är ”skillnad på folk och folk”. Som det här med ägar- och ledningsprövning. Sedan 1 januari 2019 ställs det ett gemensamt kunskapskrav på dem som äger/driver fristående förskolor och skolor. Det är både rimligt och bra. Jag tycker dock i rimlighetens namn att man ska kunna kräva av de tillsynsmyndigheter som finns att de också har kunskap om den tillsyn de ska utöva. Så är dock inte alltid fallet. I Hallsbergs kommun vill Svenska kyrkans församling i Viby starta förskola.

Precis som alla andra söker man godkännande hos sin kommun. Hallsbergs kommun meddelar att man inte har tillräcklig kunskap för att kunna genomföra sin myndighetsutövning, så man köper tjänsten av Örebro kommun. Ansvarig tjänsteman i Örebro kommun kommer då fram till att den demokratiskt folkvalda kyrkorådsstyrelsen inte har tillräckliga kunskaper i arbetsrätt, arbetsmiljörätt och ekonomi. Det ni bör ha med i beaktande är att kyrkostyrelsen och dess arbete revideras årligen av en auktoriserad revisor från PwC som inte har funnit några skäl till anmärkning de senaste fyra åren.

En av kyrkostyrelsens ledamöter innehar också en presidiepost i den nämnd i Hallsbergs kommun som har ansvaret för kommunens förskolor. Man skulle ju kunna tycka att personen därmed bör anses ha insikt i de krav som gäller för förskoleverksamhet. Fast det gör inte tjänstemannen i Örebro som häver ur sig att det faktum att man sitter i bildningsnämnden i Hallsbergs kommun ”i sig inte heller ger tillräckligt med kunskap för att få bedriva förskola.”. Detta innebär ju att tjänstemannen i Örebro kommun inte anser att politikerna i bildningsnämnden i Hallsberg har tillräckligt med kunskap för att bedriva förskola. Vi talar alltså om den nämnd som har ansvaret för Hallsbergs kommunala förskolor! I denna enda mening visar tjänstemannen i Örebro hur olika vi är inför lagen. Församlingen i Viby får inte starta men det är helt i sin ordning att bildningsnämnden i Hallsberg fortsätter sin verksamhet med ansvar för både barn och elever i kommunala förskolor och skolor.

Det är bra med kunskapskrav, men det bör då omfatta alla – både offentlig och fristående. Exemplet med Hallsberg och Örebro visar dessutom med all önskvärd tydlighet att det är dags för Skolinspektionen att ta över tillsynsansvaret för fristående förskolor. Kommunerna erkänner ju själva att de inte kan!

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Det kan aldrig vara fel att be om hjälp när man behöver det!

Min pappa arbetade för FN, SIDA och den finska motsvarigheten till SIDA. Det gjorde att jag växte upp i länder som saknade de trygghetssystem som vi i Sverige är vana vid. Det var inget ovanligt att se leprasjuka tiggare på gatorna i Addis Abeba, barn som bad om pengar i Kingston eller att i utkanten av Lusaka se ruckel byggda av korrugerad plåt som var familjers enda hem. Det kändes konstigt att komma till Sverige på sommarlovet – här var allt så rent, inga tiggare och ingen synlig misär.

Född i Finland fick jag tidigt lära mig att bistånd eller stöd alltid ska ges med respekt för mottagaren. Att ge bistånd är en solidarisk handling. Jag tror att synsättet formades ur de svårigheter som Finland genomled. Som när Finland 1940 tvingades till en hård fred efter vinterkrigets slut. En halv miljon kareler fick lämna allt de hade och tas om hand av ett krigstrött och sargat moderland. I princip över en natt gällde det att hitta tak över huvudet till dessa landsmän som hade förlorat allt. Ur detta föds kunskapen att bistånd är solidaritet. Det handlar inte om att dela ut allmosor, utan om vår skyldighet som medmänniskor att bistå dem som behöver det.

I Sverige är det mesta av vårt medborgarbistånd (socialtjänst osv) institutionaliserat. Tanken är god, genom att institutionalisera medborgarbiståndet ska ingen enskild människa känna att de ber om allmosor med mössan i hand. Samtidigt finns en ökad risk för att det blir avhumaniserat. Ett institutionaliserat bistånd blir ett sätt för samhället att fullgöra sina skyldigheter utan att behöva se människorna. Häri ligger den största skillnaden mellan det samhälleliga institutionaliserade biståndet och det som den idéburna sektorn står för.

Den idéburna sektorn vill se människan, det är hela idén med vår verksamhet. Vi är övertygade om att en verksamhetstanke som bygger på att bistånd är solidaritet, skapar förutsättningarna för ett bättre samhälle. Genom att ”se” människan ger vi förutsättningarna för medkänsla, medmänsklighet och människovärde. Just genom att ”se” människor sänks trösklarna för att både kunna ge och få hjälp. Genom att kliva ur institutionaliseringen och in i vardagen skapar vi förutsättningar för solidaritet och stöd som bygger på våra medmänniskor. Det är skillnaden mellan matkuponger och färdigbredda smörgåsar och kaffe.

I Sverige har tiggeriet blivit synligt. I pandemins spår är det allt fler som behöver en frukostpåse med smörgås och kaffe. Den ökande distansundervisningen för med sig att ungdomar inte kan äta sig mätta på skollunchen. Läxhjälpsinitiativ vittnar om att fler ungdomar kommer, mest för att då få en eller två smörgåsar. Vår institutionaliserade välfärd krackelerar. Det behöver inte vara dåligt. I brytningstider får vi möjlighet att välja en ny väg där vi ”ser” människan, där vi ger av solidaritet och där det aldrig är fel eller fult att be om hjälp när man behöver det.  Vi kan välja ett samhälle där vi ger den idéburna välfärden bättre förutsättningar att verka, där våra beslutsfattare förstår att idéburen välfärd behöver sina egna förutsättningar för att kunna växa. Att den idéburna välfärden inte bara kliver fram när institutionaliserad välfärd krackelerar utan skapar förutsättningar för ett mera solidariskt, inkluderande samhälle.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Vad är idéburen välfärd – egentligen?

Begreppet är sammansatt av två viktiga termer, idéburen och välfärd.

Idéburen verksamhet är ett sätt att beskriva den sektor som befinner sig mellan offentlig sektor och privat sektor, den tillhör varken den ena eller andra. För att få definieras* som idéburen verksamhet ställs en del formella krav.

Verksamheten ska:

  • vara formell, till exempel ha en styrelse, skrivna stadgar samt möten eller aktiviteter med viss regelbundenhet;
  • vara privat, alltså stå fri från det offentliga;
  • inte dela ut sitt ekonomiska överskott;
  • vara självstyrande, själv kontrollera den egna verksamheten och inte vara en del av ett vinstdrivande företag;
  • ha inslag av idealitet, måste ha någon form av bidrag eller frivillig medverkan av betydelse från privatpersoner, till exempel genom ideellt arbete eller privata gåvor.

Välfärd är ett brett begrepp men betyder i detta sammanhang sociala tjänster eller samhällstjänster som bekostas av gemensamma skattemedel (förskola, äldreomsorg, sjukvård och socialtjänst är exempel).

Idéburen välfärd är alltså sociala tjänster eller samhällstjänster som bekostas av skattemedel och utförs av organisationer och företag som inte delar ut överskott, står fria från stat och kommun (det offentliga) och vinstdrivande företag, och som har inslag av ideellt arbete.

Det finns företag, myndigheter och organisationer som gärna vill företräda eller associeras med idéburen välfärd, men som inte själva uppfyller de formella kraven för att kunna kallas idéburna. Det är smickrande och roligt att vår sektor är så uppskattad. Samtidigt är det viktigt att vi slår vakt om att de som företräder oss också uppfyller de formella kraven som ställs på oss som idéburna. Om vi låter andra, oavsett hur gott deras syfte är, som inte är idéburna att tala för oss, finns det stor risk att vår självständighet och vår själva existens som idéburen ifrågasätts. Endast genom att stå fria och starka tillsammans i vår sektor och föra vår talan kan vi åstadkomma nödvändiga förändringar.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

* Den ideella sektorn: organisationerna i det civila samhället av Filip Wijkström och Tommy Lundström; Sober Förlag 2002.

Ibland måste man våga vara besvärlig. Ibland måste man våga striden.

Det är ingen hemlighet att svenskarna helst löser alla problem och svårigheter med konsensusbeslut. Det skriver Olle Wästberg, Svenska institutet i ”Management by consensus – the Swedish way”, en artikel från 2009. I Sverige har vi därför en kluven inställning till alla dem som ifrågasätter eller motsätter sig konsensusmetoden. Lägg sen till Jante-fenomenet till denna konsensuskultur så blir non-konformisterna verkligt udda fåglar. De betraktas ofta som besvärliga och tillskrivs ibland ett ”rättshaveristiskt beteende”, samtidigt som de kan hyllas som hjältar och föregångare.

Det är ingen enkel match att utmana. Arbetslivskonsulten Åsa Lundquist Coey menar att besvärliga människor behövs, ”Utan dem sker ingen utveckling”. I en intervju i Lag&Avtal, 2015, av Elisabeth Vene förtydligar Lundquist Coey, ”Om det besvärliga tystas i organisationen växer det i det fördolda. Men om det hanteras som en naturlig del av sam­arbetet så kommer nya tankar att födas hos alla. Utvecklingspotentialen finns just i dissonansen.”

Och precis som med människor lever organisationerna i Sverige i samma konsensuskultur. Organisationerna vill helst ha dialog med det offentliga för att nå gemensamt synsätt. Om en organisation ställer krav på regelefterlevnad eller överklagar beslut betraktas den ofta som besvärlig. Ändå är domstolsprövning det mest effektiva sättet att skapa varaktig förändring – det är då vi får ”rättslig praxis”. Den ”rättsliga praxis” som finns formar sedan dialogerna som förs. Och även om det är underinstanser, som förvaltningsrätterna, som levererar beskedet formar det onekligen dialogen framåt.

De senaste månaderna har IV nått framgång i två mål där vi har företrätt våra medlemmar. Det är inga omvälvande mål. Det handlar om enskilda dagbarnvårdare där kommunerna inte vill betala rätt ersättning eller kräver tillbaka utbetalda pengar. Det är ”små” mål, som inte gör stort väsen av sig, men de kommer att forma den framtida dialogen med de berörda kommunerna. Ibland måste man våga vara besvärlig, även när det gäller små saker. Det är små saker som bygger upp stora saker.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Den idéburna välfärden behövs!

Coronaviruset håller Sverige (och resten av världen) i ett järngrepp. Viruset bär inte på några som helst fördomar när det sprider sin smitta. Coronaviruset/covid-19 berör oss alla, viruset gör inte skillnad på rik eller fattig, bryr sig inte om etnicitet, religion eller samhällsstatus.

Vi närmar oss 13.000 döda, en ohygglig tragedi i vårt lands historia. När katastrofer kommer drabbar de nästan alltid den allra svagaste gruppen hårdast. Pandemin är inget undantag. Men som om det inte räckte har nu vargavintern gjort entré. Hemlösa, missbrukare och utsatta, alla de som lever i utkanten av vårt samhälle, har det extra svårt.  Och det blir tydligt, synligt, att vårt offentliga samhälle inte räcker till. De som gör den största insatsen, de som finns närmast, är de idéburna aktörerna som Stadsmissionen, Räddningsmissionen, Frälsningsarmén och många, många fler. Tyvärr är detta inget nytt. När det är kris lutar sig det offentliga mot det idéburna, och vi står alltid stadigt där.

Men behövs de idéburna aktörerna annat än i kriser? Ja, absolut. Idéburna aktörer, organisationer som sätter människan i centrum, där verksamhet är viktigare än vinst, där vinst är ett medel att öka verksamhet, där utdelning av vinst är ett icke-begrepp, behövs i allra högsta grad. Idéburna aktörer finns bland annat inom vård, omsorg, förskola och skola.

Idéburna aktörer befinner sig mitt emellan offentligt och privat, med en alldeles egen drivkraft och unika resurser. I den idéburna organisationen förenas skattemedel, ideella krafter och en holistisk kvalitetssyn till en verksamhet med människan i fokus. Genom det ideella engagemanget av volontärer skapas inte bara ett mervärde i själva verksamheten, det skapar troligtvis en bättre hälsa hos volontären. Det finns spaltmeter av artiklar, böcker, forskning om fem mycket viktiga ord; ”alla behöver känna sig behövda” (everyone needs to be needed). Genom att skapa möjligheter för ideellt engagemang samtidigt som man levererar vård, omsorg eller utbildning av god kvalitet bidrar den idéburna välfärden till vårt gemensamma samhälle på flera plan. För att vi ska kunna fortsätta detta, vårt viktiga uppdrag, både i vardag och i kris, behöver vi få en lagstiftning som ger oss rätt förutsättningar.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Granskning är bra, men granska alla!

Den 1 januari 2019 infördes ägar- och ledningsprövning inom den skattefinansierade välfärden. Bra! Självklart ska de som hanterar våra skattepengar granskas. Det är dock bara en femtedel som granskas. Varför? Jo, därför att resterande personer är förtroendevalda eller anställda inom den offentliga sfären.

Det lilla föräldrakooperativet Nallarna driver sin verksamhet i Göteborg. Den ideellt arbetande föräldrastyrelsen måste ständigt kunna bevisa för Göteborgs stad att man har insikt i arbetsrätt, arbetsmiljörätt, ekonomi och skolförordningen. Något sådant krav ställs inte på förskolenämnden i Göteborgs stad. Det gör väl inget tycker de flesta – det finns ju tjänstemän som ska kunna detta. Jaha. Och trots kunniga tjänstemän beslutar nämnden, på tjänstemännens förslag, att i augusti 2020 dela ut nästan 17 miljoner kronor i statliga corona-pengar till sina kommunala förskolor medan de fristående ska vänta på sina dryga tre miljoner till någon gång i april/maj 2021.

I Söderhamn väljer föräldrarna att överlämna sitt föräldrakooperativ, Stimmet, till sin engagerade rektor för att driva verksamheten vidare. Rektorn har arbetet länge på kooperativet och skött det mesta. Föräldrarna tycker det är en bra lösning som tryggar framtiden för deras barn. Söderhamns kommun genomför en ”intervju” med rektorn i över fyra timmar för att se om personen har insikt i bland annat skolförfattningarna och läroplanen.

I Viby i Hallsbergs kommun vill den engagerade kyrkoherdens starta en förskola. I kyrkostyrelsen sitter en person som även är förtroendevald i kommunens ”förskolenämnd”. Eftersom Hallsbergs kommun anser att de saknar kunskap att kunna bedöma om församlingen har tillräcklig insikt anlitar man Örebro kommun att göra jobbet. Tjänstemännen i Örebro bedömer att personen som är förtroendevald i Hallsberg saknar tillräckligt insikt för att godkännas enligt kravet på ägar- och ledningsprövning.

Föräldrakooperativet Sjöormen har en ny föräldrastyrelse. Som det står i lagen anmäls detta till kommunen. Innan kommunen ens vill påbörja sin prövning om alla uppfyller kravet på insikt (som ska har förvärvats genom erfarenhet eller på annat sätt) ska styrelsen skicka in betyg, cv och arbetsgivarintyg till kommunen. Kommunen begär också in kreditupplysning och utdrag ur belastningsregistret på samtliga föräldrar i styrelsen. Kommunen diarieför samtliga inkomna handlingar, men saknar en plan för gallring av dessa.

Listan kan göras lång. I dag ställs inga som helst kompetenskrav på förtroendevalda eller tjänstemän genom en extern prövning om de sysslar med kommunala förskolor. Om du däremot engagerar dig i dina barns föräldrakooperativ – var beredd på att synas i alla sömmar. Med lupp!

Självklart ska granskning ske. Dock bör det ställas kompetenskrav även på de politiker som, arvoderade av skattemedel, ska sköta både kommunala förskolor och säkerställa att lika villkor efterlevs.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Menar politiken allvar med sina löften?

Menar politiken allvar med sina löften om att värna mångfald och idéburna huvudmän i skolan och förskolan är det hög tid att agera innan alla är borta. Vi behöver fungerande livsvillkor!

Göteborgs-Posten (GP) publicerade i lördags, 13 februari 2021, ett flertal artiklar om förändringarna inom friskolesverige. En Sifo-undersökning som GP har beställt visar att fler än åtta av tio svenskar vill begränsa eller förbjuda vinstutdelning i friskolor. Siffror från Skolinspektionen visar att nästan alla nya friskolor som startar är vinstdrivande aktiebolag. Andelen stora skolkoncerner ökar. Men detta gäller inte bara skolområdet, det gäller även förskolan. Denna utveckling varnade tidigare FSO, numera IV – Idéburen välfärd, för för fem år sedan, när Ilmar Reepalus välfärdsutredning arbetade fram det nu gällande regelverket. Redan då sa vi att om inte riksdag och regering tar sitt ansvar och ser till att det finns hyggliga livsvillkor för idéburna huvudmän kommer de att försvinna, och när de väl är borta kommer de inte tillbaka.

Idéburna förskolor och skolor fungerar därför att vanliga människor, som du och jag, är beredda att avsätta kvällar och helger för att ta ett ekonomiskt ansvar och vara en bra arbetsgivare. Vi är inga proffs, men vi tar hjälp av arbetsgivar- och branschorganisationer för att göra rätt. Idéburna verksamheter vill att varenda krona ska gå till verksamheten – vi varken kan eller vill ha högt arvoderade proffsstyrelser. Idéburet betyder att vi sätter verksamheten först. Annars faller ju hela tanken med idéburet.

Först vill jag säga att jag tycker det är bra med granskning och att det ska ställas krav. Det är våra gemensamma skattepengar det handlar om. Jag tycker inte det är bra. Jag tycker det är orimligt att det ställs krav på att enskilda mammor och pappor i föräldrakooperativ ska ”bevisa” med CV eller betyg att de har ekonomisk insikt. Det räcker inte att beskriva hur man har skött den lokala ridklubbens ekonomi perfekt de senaste 10 åren. Jag tycker det är orimligt att en förälder som är anställd som HR-chef i ett börsnoterat bolag ska ”bevisa” med utbildningsbetyg att han har kunskap i arbetsrätt och arbetsmiljörätt. Men det är så det ser ut – runt om i Sverige. För lagen ställer väldigt oprecisa krav på ”insikt” hos styrelsen.

Vi måste få till ett system som inte bara gör det möjligt, utan underlättar, att driva idéburen välfärd i Sverige. Övriga EU kan – varför kan inte vi?

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd