Det kan aldrig vara fel att be om hjälp när man behöver det!

Min pappa arbetade för FN, SIDA och den finska motsvarigheten till SIDA. Det gjorde att jag växte upp i länder som saknade de trygghetssystem som vi i Sverige är vana vid. Det var inget ovanligt att se leprasjuka tiggare på gatorna i Addis Abeba, barn som bad om pengar i Kingston eller att i utkanten av Lusaka se ruckel byggda av korrugerad plåt som var familjers enda hem. Det kändes konstigt att komma till Sverige på sommarlovet – här var allt så rent, inga tiggare och ingen synlig misär.

Född i Finland fick jag tidigt lära mig att bistånd eller stöd alltid ska ges med respekt för mottagaren. Att ge bistånd är en solidarisk handling. Jag tror att synsättet formades ur de svårigheter som Finland genomled. Som när Finland 1940 tvingades till en hård fred efter vinterkrigets slut. En halv miljon kareler fick lämna allt de hade och tas om hand av ett krigstrött och sargat moderland. I princip över en natt gällde det att hitta tak över huvudet till dessa landsmän som hade förlorat allt. Ur detta föds kunskapen att bistånd är solidaritet. Det handlar inte om att dela ut allmosor, utan om vår skyldighet som medmänniskor att bistå dem som behöver det.

I Sverige är det mesta av vårt medborgarbistånd (socialtjänst osv) institutionaliserat. Tanken är god, genom att institutionalisera medborgarbiståndet ska ingen enskild människa känna att de ber om allmosor med mössan i hand. Samtidigt finns en ökad risk för att det blir avhumaniserat. Ett institutionaliserat bistånd blir ett sätt för samhället att fullgöra sina skyldigheter utan att behöva se människorna. Häri ligger den största skillnaden mellan det samhälleliga institutionaliserade biståndet och det som den idéburna sektorn står för.

Den idéburna sektorn vill se människan, det är hela idén med vår verksamhet. Vi är övertygade om att en verksamhetstanke som bygger på att bistånd är solidaritet, skapar förutsättningarna för ett bättre samhälle. Genom att ”se” människan ger vi förutsättningarna för medkänsla, medmänsklighet och människovärde. Just genom att ”se” människor sänks trösklarna för att både kunna ge och få hjälp. Genom att kliva ur institutionaliseringen och in i vardagen skapar vi förutsättningar för solidaritet och stöd som bygger på våra medmänniskor. Det är skillnaden mellan matkuponger och färdigbredda smörgåsar och kaffe.

I Sverige har tiggeriet blivit synligt. I pandemins spår är det allt fler som behöver en frukostpåse med smörgås och kaffe. Den ökande distansundervisningen för med sig att ungdomar inte kan äta sig mätta på skollunchen. Läxhjälpsinitiativ vittnar om att fler ungdomar kommer, mest för att då få en eller två smörgåsar. Vår institutionaliserade välfärd krackelerar. Det behöver inte vara dåligt. I brytningstider får vi möjlighet att välja en ny väg där vi ”ser” människan, där vi ger av solidaritet och där det aldrig är fel eller fult att be om hjälp när man behöver det.  Vi kan välja ett samhälle där vi ger den idéburna välfärden bättre förutsättningar att verka, där våra beslutsfattare förstår att idéburen välfärd behöver sina egna förutsättningar för att kunna växa. Att den idéburna välfärden inte bara kliver fram när institutionaliserad välfärd krackelerar utan skapar förutsättningar för ett mera solidariskt, inkluderande samhälle.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd